Kronologiskt? Såg på Death Proof med Jens i fredags, samma dag som vi var och såg på lägenheten. Lägenheten var verkligen underbar, och det var så fint att jag nästan grät. Högt i tak, ett skitstort vardagsrum/kök, inga fönster men det var ett jävla takfönster som släppte in massvis med bra ljus, helt blankt badrum och ett litet rum till Helena. Fan i helvete vad bra det är. Får avtalet på måndag eller tisdag och jag kan inte vänta!!!

Lördagen var desto sämre. Vaknade sent men bråkade med morsan som bråkade med sin sambo, sen gick jag till Isabell och vi såg på Hostel II som inte heter duga eller vad man säger. Min mycket intelligenta mor ringer och säger att hon barrikerat dörren in, och att jag inte kommer hem. Tack. Jag sa att jag kan ringa innan jag kommer hem så kan hon öppna helt enkelt, och hon gick med på det efter många om och men.

Senare, på Moses, så ringde hon igen och sa att jag skulle komma hem en halvtimme senare annars skulle hon somna och inte höra mig komma hem. "Fuck you, få HIV i Venezuela och dö" sa jag i stora drag. (Jag tänkte det åtminstone.) Barrikaden visade sig fungera, för när jag kom hem och skulle hämta linsprylarna bland annat, så gick ju inte handtaget ner. Hon öppnade och vi skrek och fan vad förbannad jag var. När hon insåg att jag skulle gå igen så började hon gråta.

Såhär är det alltså, mamma sa att hon (genom att antingen få hem mig innan tio eller få bort mig därifrån) försöker skydda mig ifrån hennes och hennes sambos stora gräl. Jag vet inte när hon ska inse att det är vardagsmat för min del, och att det är lättare att ignorera ett tredje världskrigs-gräl än t.ex en dammsugare. Hon är STÖRD

...och jag åkte hem till Nalle ute i Gullbrandstorp. Han har världens läskigaste föräldrar och en liten skit till bror, ett hemskt fult inrett hus och bor för faaan i Gullbrandstorp. Som jag längtar till flytten.

Jag sov där iaf, och imorse såg vi på Handen som gungar vaggan och jag ska snart sticka iväg och jobba. Heja för jag har ju sovit någonting. Helt kört. Tanken "Jag hoppas verkligen att jag får avfallshanteringen igen" känns sjukt badass.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH DÅLIG DAG

Nämen hej. Jag har precis kommit hem ifrån pappas galna upptåg, som att spränga högtalarna med the dark side of the moon.

Igår så åkte jag dit efter jobbet och Hanna satt och dreglade över pizzorna hon beställt. När hon ätit hela sin pizza och jag kommit en tredjedel på min så insåg jag att min käre far inte ens var närvarande. Han låg och sov, och jag hade inte någon större lust att väcka honom. Jag gick och läste vidare i Röda Rummet innan jag somnade. Det är mödosamt att sova när det känns som att sova mitt på Wrangelsleden (som är lite mer trafikerad än vanligt eftersom det är vägbyggen på gång lite överallt).

Vaknade vid elva, hur glad somhelst över att vara ledig ifrån skolan och jag flög upp och gjorde lite kaffe. Telefonen ringde och det var min fars fru som undrade ifall han levde, varav jag sa att jag skulle undersöka det och så kikade jag in i sovrummet. Han hade lagt sig över hela dubbelsängen, alltså med huvud och fötter på varsin långsida, och jag hoppade på honom. "VAFAN kom du ifrån!". Han hade inte en aning om att jag kommit dit igår uppenbarligen, sen berättade han om hur mycket han tyckte om att jag var där, så idag är jag mycket glad bara för att han varit så snäll.

Han snackade latin med mig också, det var lite mindre uppskattat.

Egentligen så har jag inte ett skit att snacka om, jag är bara onödigt glad över att jag har en pappa som jag tycker om.

Första chokladkalendern är köpt!

Jag har sovit förbi min arbetsmiljö och säkerhet idag igen. Orkar inte sitta där och lyssna på en massa skit. Istället har jag bråkat med mamma lite till, hon ändrar sina versioner om vad bråket handlar om egentligen hela tiden. Sen försöker hon köra med lite pedagogik och sen ber hon om ursäkt och tio minuter senare påstår hon samma saker som hon bad om ursäkt för alldeles nyss. Omständigt, eller hur? I grunden är jag inte arg på henne, jag får bara nog av att vara trevlig utanför hemmet att jag måste få vara ifred när jag väl är hemma och hon klampar sönder mitt personliga space, om och om igen och jag flippar ur. Allt är hennes fel ivf.

Ikväll ska jag hem till pappa på "sleepover" eftersom min syster bad mig att göra det. "Tina du bara måste komma hem till oss på pizzakväll", öööh va? Okej. Så länge jag slipper mamma så är jag glad, eller nästan.

Fryser som fan och tror att jag håller på att bli sjuk igen, vilket hade varit osmidigt om jag nu ska försöka jobba och så. Fast det ska nog gå ihop sig, kämpa lite får man ju göra. Snyta sig med lite Devendra och tända rökelser på kvällarna och försöka gilla läget.

Nästa fredag ska jag på improteater och jag känner kulturådran ta ett skutt, den känner sig väldigt bortglömd i dagsläget. Men nästa fredag är långt bort. Åhnej jag har glömt bort aktantmodellen. Struntsamma.

Fan jag är för disträ för det här, hinner inte!

Förlorar lite halvt på betapet, men jag är glad ändå. Jobba idag, men ingen skola. Öööh. Jag har inte så mycket att säga idag, huvudet har inte kommit igång ännu utan det är fortfarande argt på mor eftersom hon, enligt en majoritet, faktiskt är ganska dålig. Hon har fått för sig att hon ska åka till Venezuela och att det skulle vara en jättebra idé, självklart måste jag följa med då. Återkommande gånger har jag sagt "Nä, jag kommer inte följa med för jag vill inte åka någonstans med min morsa. Jag är precis lagom stor för att be dig dra åt helvete men jag säger helt enkelt nej. Ta en annan." Mamma blir då mycket förnärmad och försöker göra mig lite avundsjuk genom att visa bilder och så och prata om att hennes arbetskamrat minsann hade tackat ja. Jag säger åt henne att fråga hennes enda, tragiska, medelålders let's go boogie-kompis att följa med. Let's go boogie var jävligt tveksam och än idag har hon inte återkommit med svar.

Ett ganska intressant scenario. Jag trivs med min första parkett sadism och kommer bevittna min mors sönderfall så länge jag kan. Det är svårt att leva så tätt inpå någon som man mår dåligt av, och som man vet mår dåligt av en själv, men man får faktiskt försöka se det goda, och vinna.

Jag kom hem ifrån det åh så påfrestande arbetet där jag fått göra en undersökning på papper, och där jag fått prata om avfallshantering konstant, och jag kom hem efter det här jobbet med både skola och Jens-tjat och Hundklubbargängets hitskiva i skallen och allmän hjärndödhet, spetälska, alla cancer som finns och fler därtill och mår verkligen skitdåligt bara för att höra morsan säga (igen) att jag är ambivalent och trög och inte kan flytta och att min student doesn't mean SHIT och så vidare. Kollar igenom de communities som jag av någon äcklig anledning återkommer till och har fått 4 kommentarer på Haket, och herregud. Jag blev så glädjesjuk och onaturligt glad över att få lite tops alltså.

Varit stördparanoid på jobbet. Suttit med ryggen emot ALLA dessutom vilket faktiskt förvärrat det hela. Men det går nog över med tiden. Om åtta år eller nåt.

Det blir bara värre och värre alltså. Morsan flippar ur lite mer nu och jag mår lite sämre över det. Faktiskt mår jag ganska dåligt just nu. Ignorans. Ledsen. Nu går det utför.

Jag har varit vaken sedan nio och jag somnade runt fem, så det ser ut som att det kommer finnas mer ork idag än föregående dagar. Sova är ett sånt slöseri med tid! På allvar alltså.

Igår så hamnade jag ute på Östra stranden med en trevlig (och salig) blandning av folk, och samma minut som fem av oss satte ner foten stenhårt och sa att "nu drar vi", så spydde en kille på hundrafemtio kilo rakt upp, liggandes på rygg, för att sedan inse att han kan röra på sig och utnyttjade detta i samband med turkisk peppar-vodka. Bara fantasibilden av det här var äcklig som fan. (Och i min fantasi så var det psykadeliska och lyckliga linjer och fragment, blommor och peacemärken överallt.) Vi var dock utanför den här pyttelilla stugan för tillfället och jag slapp bevittna det. Eftersom jag själv fått i mig lite av samma dryck så kände jag inte för att gå tillbaka och kolla in det.

Vi åkte till Rockstugan och hann titta, lyssna och ogilla Pandemonium - tror jag att de heter, och efter det så drog vi tillbaka till stan. Satt och försökte lära Lisa spela Chicago, och först efter en fem, sex rundor så insåg vi att jag kan ha varit för full för att agera lärare i detta ack så avancerade kortspel.

Sen gjorde jag lite mer sjukt intressanta grejer, sen gick jag hem och där hände ingenting.